nervöst skall

Idag, ja eller tekniskt sätt så är det ju igår ;), har hundarna blivit riktigt högutbildade, på universitetet! Fast det va ju jag som va läraren så den "utbildningen" lär väl inte väga så tugnt trots att den skedde på universitet. ;)

Körde lydnad med Mäster Pin, han skötte sig galant! Blev mestadels ff och platsliggande. Måste träna mer på våra vänster svängar, finns inte plats nog att göra det inne i lägenheten så har varit dålig på att träna det överhuvudtaget. Platsliggandet körde vi svårighetsgrad svår, med gående och cyklister farande mellan mig och Pin. Gick hur bra som helst! Han va väldigt fokuserad på mig trots massa människor.

Med Sansa så va största fokus på miljöträningen då hon kan vara väldigt osäker. Blev endel inkallnings träning med henne också dock, vilket gick lysande. Hon va väldigt självsäker och alert på mig trots mycket folk och rörelse runt omkring, duktig flicka!

 

Bjuder på några bilder på monsterna också, mitt på Regnbågsallén! ;)

 

Glömde berätta ännu en "STOR" nyhet. Lilla Sansa börjar bli en rikgit tungviktare! Damen har gått upp hela 0,1 kg, 1,9 väger hon nu, inte långt kvar till 2(!) kg.

Pin väger 4,2 kg, vilket är vad han gjort tidigare också.

 

Nu har vi varit hos veterinären för hälsoundersökning. Det gick jättebra och båda vovvarna skötte sig exemplariskt! Pin har verkligen utvecklats och blivit en helt annan hund, en mycket säkrare och stabilare hund, jag är sååå stolt över min pojke.

 

Så till resultatet;

 

Detta är förklaring på graderna gällande patella:

 

• Grad 0 =    Normal
• Grad 1 =    Patella kan luxeras manuellt men återgår spontant till normalt läge.
• Grad 2 =    Patella kan lätt luxeras antingen manuellt eller spontant och kan förbli luxerad.
• Grad 3 =    Patella är permanent luxerad.
  - SKK.se

Ua kring ögonen står för "utan anmärkning", eller normal.

 

Dom är alltså helt friska och fria från de ärftliga sjukdomarna som finns inom rasen!

 

Aveln är nog som jag skrev i tidigare inlägg inget alternativ ändå. Jag ska kolla upp det lite mer och höra mig runt, men jag är inställd på att det är helt kört.

 

Det är så skönt att veta, och att allt är som det ska. Nu kan vi köra på i fullgas utan några hinder! Fast idag blir det vila då hundarna fortfarande har utvidgade pupiller efter ögondropparna, men vi är så trötta alla tre ändå ;)

 

Har jag skrämt iväg er med alla deppiga inlägg på sistone >.<
Bjuder på ett par bilder denna gång.

 

I helgen ska jag iväg på en Kursledarutbildning på Piteå Brukshundsklubb. Vovvarna ska med men kommer inte att delta så det blir miljö- och passivitetsträning för dom. - Hundhuset

 

Nu ska vi börja få upp rutiner! En vanlig dag ska numer innehålla; en promenad på 1h+, lydnadspass på ~10min, promenad på 30min+ samt ytterligare ett pass med mentalaktivering på ~10min. Det får bli vårat "skelett". Sen ska vi träffa och träna/promenera med andra hundar minst 2 ggr i veckan. Nu kan jag börja ta vovvarna till Hundhuset igen efter kennelhostan så det är lätt fixat om ingen har tid att träffa oss i övrigt.

 

Vi börjar så här så får vi utveckla det ytterligare i framtiden. När snön försvinner så kommer vi ju bland annat kunna ge oss på viltspår igen, det skulle jag gärna vilja göra minst en gång i veckan. När vädret blir varmare och bättre kommer även övrig aktivering komma igång mer.

 

Ni får gärna berätta lite om hur era rutiner ser ut, eller om ni har tips på hur jag kan få till mina bra!

 

 

Kom in på en gammal tråd som jag skrivit inne på Jättekanin iFokus för att hedra Tyko. Skrev detta i ett inlägg;

 

"Jag är livrädd att jag ska glömma bort honom!

glömma hur vi tog farväl."

Jag märker hur jag tänker mindre och mindre på honom om dagarna, och hur det är svårare att minnas.
Jag vill inte glömma, jag får inte glömma! 

Saknar honom så, han behövs vid min sida.

Jag vet inte om detta är min dag eller inte.

Jag menar,

är det något positivt eller negativt när man upptäcker att man har totalt förfallit?

Man måste ju upptäcka det för att kunna ändra på det.

Det känns som att jag väckts helt oväntat från en dröm.

Jag förstår helt plötsligt att jag inte äns har tagit hand om hundarna ordentligt.

Hur har jag kunnat missa allt?

Vart har jag varit?

 

Ångesten och paniken är inte trevlig,

men det är väl ett måste för att förstå.

För att vakna.

När jag tänker tillbaka på veckorna som varit så är dom bara tomma.

 

Jag som trodde att jag var frisk nu.

Att jag var normal.

Som jag ibland önskat att jag inte vore det.

Att jag hade nått att skylla på.

 

Nu vill jag bara tillbaks till verkligheten.

Fast inte den här ångest fyllda, skrämande verkligheten.

Utan till den jag var i.

Den som jag tappa bort för en tid sen.

 

Jag vet inte när jag lämnade den.

Men jag vill tillbaks nu.

 

 

Kännde att jag behövde få ur mig känslorna, men visste inte riktigt var. Så det fick bli här. Just nu är jag bara vilse. Det vänder nog snart! Bara jag inte försvinner in i den tomma drömmen igen.

Måste få upp ordentliga rutiner, gällande allt i mitt liv. Matlagning, städning, skolan och så hundarna förstås. Mamma ska hjälpa mig, hon har förståelse även om hon nog inte riktigt förstår fullt ut, utan bara till en viss del. Hon hjälper!

 

Nu ska allt bli bra igen, nu när jag vet att det är fel!

 

 

Såg idag på Hunddata att vovvarnas ena kullbror har diagnostiserats med patella grad 2 (medialt). Väldigt tråkigt! Det är ju ett problem inom rasen som tros vara ärftligt. Man vet inte än hur det nedärvs, men flera gener är antagligen inblandade. Vad jag har förstått så krävs det dubbel uppsättning av generna för att patella ska visa sig, alltså är det nått som borde finnas hos både deras mamma och pappa, detta trotts att båda har grad 0.

 

Har misstänkt att Pin kan ha petella ett tag nu, då han ibland hoppar med höger bakben i luften. Tidigare verkade det som att han försökte klia sig samtidigt som han sprang, men nu börjar jag fundera över det. Med tanke på brorsans resultat så känns chansen rätt hög för att Pin skulle ha det också.

 

Har bokat tid för båda vovvarna att kolla knäna samt ögonlysas (deras bror fick ua på ögonlysningen!) nästa torsdag. Jag kommer gå in med förväntningen om att Pin har minst patella grad 2, då blir jag förhoppningsvis inte negativt överraskad.

 

Jag som hade förhoppningar om att använda han till avel då jag anser att han har väldigt mycket att bidra med till rasen. Hade så gärna behållt en valp efter honom också. Känns som att en dröm slagits i kras idag.

Oavsett resultat på Pin så är avel i stort helt uteslutet nu;

 

Har inte pratat nått med uppfödaren, men om jag förstått hela genetiken rätt så bör ju inte deras pappa användas nå mer i avel då han är bärare av anlagen till patella. Deras mamma har fått maxantalet kullar så hon är redan borttagen ur avel. Det dumma är att hennes sista kull va samma kombination som mina, alltså samma pappa också. Får se hur det blir med den valpen, hon är tilltänkt avelstik. Kan ha förstått det hela fel så vet inte om detta är de korrekta stegen att ta för att motverka sjukdomen inom rasen. Bara lite mina tankar kring det.

 

Får se på torsdag hur det blir med mina monster.