nervöst skall

Jag blir så stolt över unge herr Pin! Han har kommit så långt, på så många sätt. Han har alltid varit en "feg" hund med kasst självförtroende och mycket osäkerheter. Det är så kul att se hur hans självförtroende har ökat och hur det fortsätter att öka varje dag!

 

I förrgår så tränade vi miljöträning på tågstationen och då blev det så tydligt hur mycket han har förändrats. Han har alltid vart rädd för galler golv, trappor, hissar, automatiska dörrar mm, men den här gången så gav han inte dessa "faror" så mycket som ens en tanke! Galler golvet verkade han inte märka att han gick på, upp för trappan skulle han i en väldans fart, när dörrar öppnades automatiskt så fortsatte han nosa omkring eller titta in nyfiket genom de nu öppna dörrarna. Jag blir så glad och stolt när jag ser att han går åt rätt håll och hela tiden utvecklas mot att bli en stabil och lugn hund!

 

Det roliga med Pin är att han är rädd för saker som man inte tror att han ska vara rädd för medans saker som borde vara jätteläskiga inte alls bekymrar honom. Tåg tex har han aldrig haft problem med, oavsett om dom rusar förbi i en väldans fart eller om de skriker om bromsarna. Han är lite lustig mäster Pin^^

 

 

Pin har verkligen en sån fantastisk relation med min bror! Dom är lika som bär på så många sätt. Joakim (min bror) skulle aldrig medge det men dom är perfekta tillsammans och älskar verkligen varandra. Jag blir lite avundsjuk ibland när jag ser hur Pin tittar på brorsan med en sån vördnad i blicken. Fast jag vet att i slutändan så väljer Pin mig varje gång ;)

 

I fjällen så va dom verkligen the A-team! Pin höll sig ständigt nära Joakim när han gav sig iväg i förväg eller upp på en höjd mm. Det är så kul att se dom tillsammans och hur dom uppskattar samma saker och varandra.

 

 

Nu har vi hunnit vara hemma i mer än en vecka, meeeen jag och vovvarna har vart upp till fjällen på äventyr! Jag gillar helt klart att vandra och uppleva den underbara naturen i fjällen, men, anledningen till att jag följde med va hundarna. Dom fullkomligt älskar det! Det här va deras andra gång uppe i fjällen och dom trivdes verkligen som fisken i vattnet. Att se dom så lyckliga är verkligen guld värt för mig♡

Jag tänkte skriva mer om hur vi hade det och ladda upp massa bilder här snart (läs; snart/inom kort/senare/nångång/lovar xD). Så håll koll och kommentera gärna^^

 

 

Dags att presentera vår nyaste familjemedlem! Dock ingen hund utan en liten kisse denna gång, ja eller katt står det iaf i stamtavlan xD

Hon heter Knota och är född i december förra året. Det va brorsan som så hemskt gärna ville ha en katt men det blev jag som skaffa en, han bor med oss så det blir ju lite hans katt också.

 

Eftersom jag har en mild allergi mot katt så kändes det bäst att skaffa en renrasig katt, som också ska vara lindrigare mot allergiker. Valet landa på en Sibirisk katt, ett riktigt pälsmonster men likaså allergi vänlig. Knota funkar bra för mig och ända gången jag känner av min allergi är då hon rivit mig. Viktigt att påpeka att Sibirisk katt självklart inte nödvändigtvis är allergi vänlig för alla!

 

Knota fungerar fantastiskt bra med hundarna, hon är helt klart en i gänget. Sister from another mister! ;) Varje gång jag och hundarna kommer in efter en promenad så kommer hon rusandes och möter oss vid dörren. Hon sover även inne hos oss när hon får och hon håller sig ständigt nära hundarna. Pin och Sansa är väldigt förtjusta i henne också, de busas och pussas en hel del!

 

/Johanna

 

 

Jag kommer inte ihåg hur mycket jag har skrivit kring kastrering här på bloggen, men för ganska exakt ett år sedan så "sprättes" Sansa upp och blev av med livmodern. Folk kanske kan tycka att det va lite konstigt att kastrera tiken istället för hanen då det är en betydligt större operation men det finns flera anledningar till att det blev Sansa och inte Pin;

 

För det första så va det i stort sätt ett måste att kastrera en av dem. Detta eftersom att de är kullsyskon som bor tillsammans 24/7 alla dagar på året, valpar mellan dessa skulle va en katastrof minst sagt! :s

 

Sansa är väldigt liten för att vara en papillon, hennes storlek skulle (enligt uppfödare och veterinär) göra en dräktighet och naturlig födsel extra riskfylld för henne. Hon ska alltså absolut inte få valpar!

 

Sansa löper (löpte) otroligt ofta, ungefär var tredje månad, alltså fyra gånger per år. Med täta löp så ökar risken för livmoderscancer, veterinärer rekommenderar därför tikar med täta löp att kastreras. Jag fick även höra av en veterinär att kroppen börjar jobba ungefär en månad innan det faktiska löpet, och att den sedan jobbar i ungefär en månad efter. Detta skulle alltså innebära att kroppen hos en tik som löper var tredje månad i stort aldrig får en paus att återhämta sig vilket sliter på kroppen.

 

Kastrering av tik garanterar inga fler löp med allt vad det innebär. Att kastrera en hane garanterar inte att hanhunden slutar reagera på löptikar och stressar upp sig. Pin blir otroligt stressad och har det jobbigt när Sansa löper, vilket vi alla tre nu slipper.

 

Pin är och har alltid varit en osäker hund. Kastrering kan många gånger leda till att en osäker hund blir ännu mer osäker, något jag absolut inte vill ska hända! Eftersom kastrerade hanhundar dessutom luktar "konstigt" så behandlas de inte sällan annorlunda av andra hundar vilket jag också är orolig över kan öka Pins osäkerhet.

 

Idag har jag testat viltspår med mina morföräldrars Norfolkterrier Stumpan. Det va allra första gången för henne och hon gjorde det galant! Jag va rätt säker på att det skulle gå toppen då hon nosar väldans på promenader.

Först fick hon se klöven vilken va jätte spännande såklart. La ett kort och enkelt spår till henne då det va just första spåret. Hon va otroligt nogrann och lugn, helt tvärtemot Pin. Lite klurigt va det dock, hon lämnade spåret en gång men så fort jag visa tillbaka henne så fick hon upp det igen. Då va det raka vägen till klöven vilken va jättekul såklart. Det finns inget bättre än att se en glad och stolt vovve efter ett lyckat viltspår! :D Och den här unga damen är verkligen född till att spåra ♡ 

 

Mäster spåraren Pin har fått två viltspår nu i veckan, men det skriver jag om nån annan dag :)

 

/Johanna

 

Jag började tänka på den här bloggen igen för ett tag sedan så jag tog mig en titt och läste några av mina gamla inlägg, måste säga att jag blev rätt imponerad av mig själv! Samtidigt så visade det så tydligt hur jag har fullkomligt förfallit sedan jag skrev dem. De senaste åren har varit en rejäl svacka för mig, jag har varken tagit hand om mig själv eller hundarna som jag borde. Jag skäms otroligt mycket över hur jag har tvingat hundarna att leva på sistone. De älskar mig över allt annat och accepterar det liv jag ger dem så länge de får vara vid min sida. Men acceptans är inte samma sak som välmående, det är tydligt att de inte levt det liv som dom förtjänar och mår bra av på ett tag nu.

 

"Småhundar är skälliga, ouppfostrade, otrevliga, bitska", så låter många gånger fördomarna om små hundar. Dessa fördomar var jag tidigare väldigt negativ till och ledsen över, MEN! Mina hundar är nu otroligt skälliga, de beter sig som riktiga svin vid många tillfällen och Sansa är extremt bitsk. Mina hundar ÄR dessa fördomar. Det är tydligt varför de är så här nu, det är absolut inte deras fel utan helt och hållet mitt. De är ostimulerade, uttråkade hundar som tar till allt för att få ut frustration och energi. Det gör ont i hjärtat när jag ser dem så här, och när jag läser om hur aktiva och lyckliga vi en gång var. Jag kan ärligt säga att den tiden som jag var aktiv hundägare var den lyckligaste i mitt liv, och nu ska jag tillbaks dit! Nu ska mina hundar bli lyckliga, nöjda och stimulerade igen!

 

/Johanna

Ok nu ska jag väl få lite fart på den här bloggen igen! ^^
Jag och vovvarna lever än, har inte hänt så mycket. Ingen tävlingsdebut än, men det SKA bli av :) Hoppas vi fortfarande har några följare trots att jag varit borta så länge.

 

På Instagram så heter jag @eckjohanna förresten ;) Och ni hittar Pin och Sansa på hashtaggarna #mästerPin #queenSans (ig och fb)

 

/Johanna

 

Förresten ni borde följa mig på Instagram! Ja, jag har skaffat det nu^^ Lägger upp mycket bilder på hundarna där, och även helt random bilder som alla andra hehe :P

 

Nalle - aussie

Devon - mellan pudel

Kingpin - Papillon

 

Och här har jag inte skrivit på länge..... Fick ett ordentligt ryck där ett tag och skrev massor, men sen försvann det :P Ska skärpa mig!

Orkar inte skriva nått nu, dessutom är Pin nödig och kräver att få gå ut^^. Bjuder på en bild på mig och Sansa istället. Imorrn är det vardagslydnads kurs för oss, tredje tillfället.

 

Varför skaffa en brukshund när en sällskapshund funkar lika bra att jobba med? - Det är en fråga som jag många gånger ställt mig själv.

 

 

På många sätt är det för mig fortfarande en relevant fråga. Många önskar hålla på med lite lydnad, agility eller kanske spår. De tittar då på raser som; schäfer, aussie, kelpie mm. Visst!, dessa raser passar ypperligt till de aktiviteter som önskas. Men, dessa raser kräver så otroligt mycket. Det räcker inte att köra ett par korta pass av lydnad varje dag, för att det är kul. De måste verkligen få jobba, inte i minuter, och inte "bara på skoj"; utan verkligen jobba. Här uppkommer det första problemet, folk förstår inte hur mycket dessa raser faktiskt kräver. Jag kan ärligt säga att jag aldrig skulle orka med en ren brukshund. Visst har jag perioder då mina hundar verkligen får jobba, och det i timmar inte minuter, men vi har även perioder då vi inte alls gör speciellt mycket. Mina hundar "jobbar" inte varje vecka, än mindre 4-5 dagar i veckan som en brukshund skulle kräva. Det säger absolut inget negativt om mig, ändå är det så många brukar ta det.

 

En mindre krävande hund klarar av att aktiveras mer, en väldigt krävande hund klarar inte av att aktiveras mindre. - Däri ligger sanningen.

 

Jag har haft väldigt svårt att se skillnaden på mina sällskapshundar och mina kompisars brukshundar. Mina hundar är taggade varje träningstillfälle, de älskar att jobba. Dom söker kontakt och vägledning från mig som förare. Dom lyssnar och förstår. Dom är villiga och lär sig snabbt, många gånger till och med snabbare än mina kompisars bruksare.

 

Det finns en stor skillnad dock! Som jag på senare tid har upplevt väldigt tydlig, det är uthålligheten. Mina sällskapshundar orkar inte i närheten av lika mycket träning som mina kompisars bruksare, inte på en och samma gång. Får dom vila en stund så javisst, då är dom tillbaka igen. Men uthålligheten att jobba timmar i streck utan vila och paus, det har inte mina sällskapshundar. När jag tränar med mina kompisar och deras brukshundar så är det jämt jag som måste byta hund först, det är jag som måste sätta mig bredvid och bara titta på.

 

Detta är på både gott och ont. Det finns inget underbarare än trötta hundar, men vill jag mer i min träning för tillfället så är jag frusen. Det går inte, mina hundar orkar inte.

 

Så varför skaffa en brukshund när en sällskapshund funkar lika bra? Jo, för utthålligheten. För att man vill jobba mycket och länge.

 

Har gjort lite ändringar på bloggen som ni kanske kan se. Nytt namn, och lite ändring i beskrivningen (samma adress dock!). Anledningen till detta är att "jatteochdvarg" inte längre finns efter Tykos bortgång. Han va jätten, Pin va dvärgen. Jätten är nu borta och då finns det inte heller längre någon dvärg.

 

Jag har även ändrat rätt mycket i innehållet vilket gjort att ändringar är lämpliga. Kommer även att ändra min presentation då den inte är speciellt relevant för bloggen. Tyko kommer att "försvinna" lite mer då detta numer är vovvarnas blogg, och min. Han kommer dock alltid att vara med då jag inte existerar utan honom. Kommer att klistra in den "gamla" presentationen här som en hyllning till mitt älskade Tyk-monster;

 

 

Igår var jag och vovvarna på SM-final i hockey. Vi fick ju dock inte komma in..... Men oj vad med träning det blev för dom små utanför. Massa folk på ypperligt humör, vi va ju där innan matchstart så då hade inte humöret hunnit vända än :P Tyvärr va hundarna lite väl duktiga dock, något som märks på magarna idag.... 

 

Tog lite bilder också.

 

Så här ser små papilloner ut efter en cykeltur på 2-3 km.... Dom blir verkligen skitiga på en gång den här tiden. Sen faller allt av så fort dom torkar, så sand/jord överallt i lägenheten med andra ord >.<

 

Tänkte att jag skulle dela med mig av en intressant mail-dialog om PRA som jag hade med en veterinär idag. Jag lärde mig otroligt mycket och har fått en helt annan förståelse i ämnet. Hoppas ni uppskattar informationen lika mycket som mig! :)

 

 

Hej!

Jag har skapat en ny kategori till Bloggen, Patella. Syftet med denna är att det ska bli enklare för mig att hitta och strukturera de olika svar jag får i min undersökning om det är ok att avla på Pin, trots att kullbrodern har patella grad 2. Jag kommer att presentera de svar jag får, samt lite om personen som kommit med svaren. Även en kort paragraf om hur jag upplever personens expertis och etik kommer jag att skriva. Allt detta för att jag sedan ska kunna gå tillbaks, läsa alla svaren och sedan kunna ta ett så välinformerat beslut som möjligt. Ni får jätte gärna vara med och bolla tankar och åsikter med mig; låter svaret rimligt? varför/varför inte? känner ni till personen som gett svaret? har ni förtroende för denne? varför/varför inte? osv.