nervöst skall

Jag började tänka på den här bloggen igen för ett tag sedan så jag tog mig en titt och läste några av mina gamla inlägg, måste säga att jag blev rätt imponerad av mig själv! Samtidigt så visade det så tydligt hur jag har fullkomligt förfallit sedan jag skrev dem. De senaste åren har varit en rejäl svacka för mig, jag har varken tagit hand om mig själv eller hundarna som jag borde. Jag skäms otroligt mycket över hur jag har tvingat hundarna att leva på sistone. De älskar mig över allt annat och accepterar det liv jag ger dem så länge de får vara vid min sida. Men acceptans är inte samma sak som välmående, det är tydligt att de inte levt det liv som dom förtjänar och mår bra av på ett tag nu.

 

"Småhundar är skälliga, ouppfostrade, otrevliga, bitska", så låter många gånger fördomarna om små hundar. Dessa fördomar var jag tidigare väldigt negativ till och ledsen över, MEN! Mina hundar är nu otroligt skälliga, de beter sig som riktiga svin vid många tillfällen och Sansa är extremt bitsk. Mina hundar ÄR dessa fördomar. Det är tydligt varför de är så här nu, det är absolut inte deras fel utan helt och hållet mitt. De är ostimulerade, uttråkade hundar som tar till allt för att få ut frustration och energi. Det gör ont i hjärtat när jag ser dem så här, och när jag läser om hur aktiva och lyckliga vi en gång var. Jag kan ärligt säga att den tiden som jag var aktiv hundägare var den lyckligaste i mitt liv, och nu ska jag tillbaks dit! Nu ska mina hundar bli lyckliga, nöjda och stimulerade igen!

 

/Johanna

Jag vet inte om detta är min dag eller inte.

Jag menar,

är det något positivt eller negativt när man upptäcker att man har totalt förfallit?

Man måste ju upptäcka det för att kunna ändra på det.

Det känns som att jag väckts helt oväntat från en dröm.

Jag förstår helt plötsligt att jag inte äns har tagit hand om hundarna ordentligt.

Hur har jag kunnat missa allt?

Vart har jag varit?

 

Ångesten och paniken är inte trevlig,

men det är väl ett måste för att förstå.

För att vakna.

När jag tänker tillbaka på veckorna som varit så är dom bara tomma.

 

Jag som trodde att jag var frisk nu.

Att jag var normal.

Som jag ibland önskat att jag inte vore det.

Att jag hade nått att skylla på.

 

Nu vill jag bara tillbaks till verkligheten.

Fast inte den här ångest fyllda, skrämande verkligheten.

Utan till den jag var i.

Den som jag tappa bort för en tid sen.

 

Jag vet inte när jag lämnade den.

Men jag vill tillbaks nu.

 

 

Kännde att jag behövde få ur mig känslorna, men visste inte riktigt var. Så det fick bli här. Just nu är jag bara vilse. Det vänder nog snart! Bara jag inte försvinner in i den tomma drömmen igen.

Måste få upp ordentliga rutiner, gällande allt i mitt liv. Matlagning, städning, skolan och så hundarna förstås. Mamma ska hjälpa mig, hon har förståelse även om hon nog inte riktigt förstår fullt ut, utan bara till en viss del. Hon hjälper!

 

Nu ska allt bli bra igen, nu när jag vet att det är fel!

 

 

Hollywood behöver verkligen mig! Någon måste verkligen se till att bättra sluten på filmerna. För mig är slutet på filmen bland det viktigaste, kanske till och med det viktigaste. Det kan verkligen göra eller förstöra hela filmen. En kass film med ett bra slut = sevärd, en bra film med ett kasst slut = not so much....

 

Såg ikväll på "Pitch Black" (The Chronicles of Riddick, Vin Diesel), oj vad dom bädda för ett bra slut! Men sen så sabbar dom det förstås, som så många andra. Visst det hade kunnat vara mycket värre, vilket jag började oroa mig för där ett tag, men som filmen hade höjts med "mitt" slut!

 

Usch vad vek jag är.... Gömde godis åt hundarna och jag kan verkligen inte låta bli att hjälpa Sansa. Men bara liiiite! Hon är ju så liten och försvarslös, Pin är ju värsta bulldozern, hur ska Sansa kunna få "sin del" av godiset??? Jag måste skärpa mig, vet. Men det är så svårt hon är ju sååååååååå söt. Hon hittar ju själv det har jag ju märkt, men jag hejar ju liksom lite på henne i jakten. Oj vad snäll jag är mot Pin då >.<

 

Ska försöka skärpa mig! Hon kan lika bra som Pin!

 

Fast hon är ju så mycket sötare än honom.....

 

Jag heter Johanna och är 21 år gammal. Född och uppvuxen i Uppsala men är numer bosatt i Luleå. Pluggar Internationell Ekonomi vid Luleå Tekniska Universitet, andra året. Min stora passion i livet är, och har alltid varit djur! Det tog mig hela 6 månader(!) innan jag skaffade mitt första djur efter att ha flyttat hemifrån, underbara Tyko. Jag är smått politik intresserad och röstade i riksdagsvalet på Folkpartiet. Vore det val imorgon så skulle jag rösta på dom igen! Jag tittar gärna på Science-fiction filmer och serier, men läser helst fantasy. Det va lite om mig, fyller kanske på när jag har tråkigt någon gång^^.