Dags att presentera vår nyaste familjemedlem! Dock ingen hund utan en liten kisse denna gång, ja eller katt står det iaf i stamtavlan xD
Hon heter Knota och är född i december förra året. Det va brorsan som så hemskt gärna ville ha en katt men det blev jag som skaffa en, han bor med oss så det blir ju lite hans katt också.
Eftersom jag har en mild allergi mot katt så kändes det bäst att skaffa en renrasig katt, som också ska vara lindrigare mot allergiker. Valet landa på en Sibirisk katt, ett riktigt pälsmonster men likaså allergi vänlig. Knota funkar bra för mig och ända gången jag känner av min allergi är då hon rivit mig. Viktigt att påpeka att Sibirisk katt självklart inte nödvändigtvis är allergi vänlig för alla!
Knota fungerar fantastiskt bra med hundarna, hon är helt klart en i gänget. Sister from another mister! ;) Varje gång jag och hundarna kommer in efter en promenad så kommer hon rusandes och möter oss vid dörren. Hon sover även inne hos oss när hon får och hon håller sig ständigt nära hundarna. Pin och Sansa är väldigt förtjusta i henne också, de busas och pussas en hel del!
Jag kommer inte ihåg hur mycket jag har skrivit kring kastrering här på bloggen, men för ganska exakt ett år sedan så "sprättes" Sansa upp och blev av med livmodern. Folk kanske kan tycka att det va lite konstigt att kastrera tiken istället för hanen då det är en betydligt större operation men det finns flera anledningar till att det blev Sansa och inte Pin;
För det första så va det i stort sätt ett måste att kastrera en av dem. Detta eftersom att de är kullsyskon som bor tillsammans 24/7 alla dagar på året, valpar mellan dessa skulle va en katastrof minst sagt! :s
Sansa är väldigt liten för att vara en papillon, hennes storlek skulle (enligt uppfödare och veterinär) göra en dräktighet och naturlig födsel extra riskfylld för henne. Hon ska alltså absolut inte få valpar!
Sansa löper (löpte) otroligt ofta, ungefär var tredje månad, alltså fyra gånger per år. Med täta löp så ökar risken för livmoderscancer, veterinärer rekommenderar därför tikar med täta löp att kastreras. Jag fick även höra av en veterinär att kroppen börjar jobba ungefär en månad innan det faktiska löpet, och att den sedan jobbar i ungefär en månad efter. Detta skulle alltså innebära att kroppen hos en tik som löper var tredje månad i stort aldrig får en paus att återhämta sig vilket sliter på kroppen.
Kastrering av tik garanterar inga fler löp med allt vad det innebär. Att kastrera en hane garanterar inte att hanhunden slutar reagera på löptikar och stressar upp sig. Pin blir otroligt stressad och har det jobbigt när Sansa löper, vilket vi alla tre nu slipper.
Pin är och har alltid varit en osäker hund. Kastrering kan många gånger leda till att en osäker hund blir ännu mer osäker, något jag absolut inte vill ska hända! Eftersom kastrerade hanhundar dessutom luktar "konstigt" så behandlas de inte sällan annorlunda av andra hundar vilket jag också är orolig över kan öka Pins osäkerhet.
Så nu är alltså lilla damen ofertil och vi slipper allt vad löp innebär!
Operationen gick fantastiskt bra, jag hade knappt tid att oroa mig innan hon va klar och vaken : ) Snittet va litet och jättefint i hoppsytt, knappt att det syntes alls! Bilden här under är tagen bara fyra dagar efter operationen!
Att hålla henne stilla och vilandes va inte lätt dock. Den här lilla damen börja hoppa upp i soffor och springa i trappor redan samma dag som hon opererades >< Jag fick vaka henne som en hök för att stoppa henne från att hoppa ner från soffan eller rusa ner för trappen som en galning. Som tur är så höll stygnen trots att jag misslyckades många gånger. Såret läkte jättefint utan några som helst problem med infektion eller liknande!
Det ända negativa som har kommit efter kastreringen är viktökning, en rejäl och snabb viktökning från 1,9kg till 2,5kg. Att förlora vikt visa sig vara svårare än att lägga på den, speciellt när man är så söt och något av en mästare på att tigga gott. Hennes aptit är mycket större nu vilket är både negativt och positivt (hon är mer lättmotiverad vid träning). Jag ska jobba hårt för att få ner henne i vikt igen, siktar på 2,1kg så får vi se hur hon är i hullet då och om hon behöver gå ner ytterligare.
Idag har jag testat viltspår med mina morföräldrars Norfolkterrier Stumpan. Det va allra första gången för henne och hon gjorde det galant! Jag va rätt säker på att det skulle gå toppen då hon nosar väldans på promenader.
Först fick hon se klöven vilken va jätte spännande såklart. La ett kort och enkelt spår till henne då det va just första spåret. Hon va otroligt nogrann och lugn, helt tvärtemot Pin. Lite klurigt va det dock, hon lämnade spåret en gång men så fort jag visa tillbaka henne så fick hon upp det igen. Då va det raka vägen till klöven vilken va jättekul såklart. Det finns inget bättre än att se en glad och stolt vovve efter ett lyckat viltspår! :D Och den här unga damen är verkligen född till att spåra ♡
Mäster spåraren Pin har fått två viltspår nu i veckan, men det skriver jag om nån annan dag :)
Jag började tänka på den här bloggen igen för ett tag sedan så jag tog mig en titt och läste några av mina gamla inlägg, måste säga att jag blev rätt imponerad av mig själv! Samtidigt så visade det så tydligt hur jag har fullkomligt förfallit sedan jag skrev dem. De senaste åren har varit en rejäl svacka för mig, jag har varken tagit hand om mig själv eller hundarna som jag borde. Jag skäms otroligt mycket över hur jag har tvingat hundarna att leva på sistone. De älskar mig över allt annat och accepterar det liv jag ger dem så länge de får vara vid min sida. Men acceptans är inte samma sak som välmående, det är tydligt att de inte levt det liv som dom förtjänar och mår bra av på ett tag nu.
"Småhundar är skälliga, ouppfostrade, otrevliga, bitska", så låter många gånger fördomarna om små hundar. Dessa fördomar var jag tidigare väldigt negativ till och ledsen över, MEN! Mina hundar är nu otroligt skälliga, de beter sig som riktiga svin vid många tillfällen och Sansa är extremt bitsk. Mina hundar ÄR dessa fördomar. Det är tydligt varför de är så här nu, det är absolut inte deras fel utan helt och hållet mitt. De är ostimulerade, uttråkade hundar som tar till allt för att få ut frustration och energi. Det gör ont i hjärtat när jag ser dem så här, och när jag läser om hur aktiva och lyckliga vi en gång var. Jag kan ärligt säga att den tiden som jag var aktiv hundägare var den lyckligaste i mitt liv, och nu ska jag tillbaks dit! Nu ska mina hundar bli lyckliga, nöjda och stimulerade igen!
Hejhej!
Jag heter Johanna och bor i ett hus i Luleå tillsammans med min bror, mina två papilloner och min sibiriska katt. Fjärilarna är kullsyskon födda i maj 2011. Vi lever ett hundaktivt liv i Luleå och satsar främst på tävlingslydnad och viltspår.
Jag intresserar mig även väldigt mycket för rasen i allmänhet, med fokus på hälsa och användningsområden.
Allt detta kommer ni kunna läsa om i denna blogg!
